Jag hade en vän en gång. Hon va min absolut bästa vän. Vi kunde berätta allt för varandra. Men sen börja hon behandla mig som skit. Och jag känner att varför ska man hålla ihop med dom som mår bra utav att trycka ner andra? Varför ska man kämpa för att en vänskap ska hålla? Vänskap ska man väl inte behöva kämpa för? Det ska väl komma naturligt?
Vänskap är väl sådant som faktiskt ska fungera trots lite bråk, för alla bråkar så är det ju tyävrr.
Vi va som systrar hon och jag. Jag gjorde allt för henne, verkligen allt. Vad fick jag tillbaka? Jo skit.
Nu ska jag väl inte påstå att jag är helt oskyldig. Men det mesta är hennes fel och det vet hon om. Därför hon inte hört av sig på flera veckor för hon vet hur jävla mycket hon har klantat till de!
Det kommer nog aldrig lösa sig mellan oss. Det är försent nu. Jag säger ifrån och jag har träffat massa andra underbara vänner och det känns så bra. Jag behöver inte en person i mitt liv som får mig att tveka, som får mig att känna mig sämre än alla andra. För det va så hon fick mig att känna mig, hon fick mig att känna att jag inte räckte till.
Aja nu har jag fått ur mig lite tankar. Ska ner och mätta min mage nu.
