om en höft

Jag har i flera år haft problem med höfterna och då framförallt höger. Jag har varit till läkare, akut och sjukgymnaster. Har alltid fått svaret att det är nog en muskelfästesinflammation, det är bara att vila så ska det bli bra. Det har inte blivit bra och jag har fortsatt träffa olika läkare i hopp om att någon ska ta mig på allvar, att någon ska se att jag inte inbillar mig och att jag verkligen har ont. Gång på gång har jag blivit hemskickad med samma budskap, dom kan inte hjälpa mig. 

Att ständigt ha ont och veta att man inte kan få hjälp sliter otroligt mycket på psyket. Att behöva säga nej till saker för att jag vet att om jag går ut på krogen den kvällen kommer dagen efter bli ett helvete. Det är inte värt de. Jag har kompisar som suckat när jag gnällt lite när vi gått på stan, kompisar som slutat fråga om jag vill hitta på saker, kanske för att dom vet att jag inte kan, kanske har dom tröttnat på mitt gnäll. Jag vet inte. Hur som helst är det otroligt frustrerande att bara säga att man har ont men inte kunna berätta varför. Till slut börjar jag själv tvivla på att det är något fel. Jag kanske överdriver. Alla i min ålder kanske har såhär ont?

Självklart har inte alla i min ålder såhär ont, och jag hoppas ingen i världen har så ont som jag kan ha ibland. Men att ständigt få höra att allt ser bra ut och inget konstigt kan hittas får en att tvivla.

För några månader sen hade jag ännu en tid på familjeläkarmottagningen. Jag gick dit med inställningen att läkaren vi skulle träffa inte kunde göra något. Men oj så fel jag hade!

Det var en ung läkare, inte färdigutbildad ännu men jag har aldrig träffat en sån erfaren och kunnig läkare. Han kunde efter en kort undersökning konstatera att det enda rätta är att ge mig en remiss till ortopeden, en remiss vi tjatat om i flera flera år.

Så kom dagen då det var dags för ett besök hos ortopeden. Jag fick träffa en läkare, som efter 30 sekunder kunde peka ut exakt vart felet satt med hjälp av röntgenbilder som jag tagit tidigare och som flera läkare sagt att allt såg bra ut på.

Han konstaterade att det enda rätta skulle vara att operera. Så nu efter cirka två och ett halvt år med smärta ska jag äntligen få en operation. Den 30/10 operaras jag i köping och tanken på att någon ska skära i mig har aldrig gjort mig så glad!

Det jag vill få ut med den här texten är dels att öppna upp ögonen för dom vänner som slutat höra av sig, jag är fortfarande samma person. Jag kanske inte kan göra samma grejer längre, men med lite tålamod så kommer det att bli bättre!

Dels så är det för att få folk att förstå att sjukvården kan vara otroligt bra. Det gäller bara att man har tur och träffar rätt läkare, och jag vet att alla inte har de. Men det finns läkare som verkligen brinner för sitt yrke och är helt fantastiska på det dom gör.